Raamat kaasajooksikluse ajaloost. 1990. a. ilmus valik peatükke ka eesti keeles pealkirja all «Tuule lapsed».

Diktatorer har alltid kunnat räkna med hjälp från kulturutövare i fria länder. Dessa medlöpare har hyllat regimer från Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland till Maos Kina och Castros Kuba.
I denna bok visar Andres Küng hur en rad berömda författare, journalister med flera lockats av såväl fascistiska som kommunistiska diktaturer förr och nu. Han hämtar exempel från George Bernard Shaw till Gabriel Garcia Marquez och i vårt eget land från Fredrik Böök till Sara Lidman. Alla har de ett gemensamt - i sin längtan efter ett jordiskt paradis har de drivits att försvara gårdagens frihetskämpar långt efter det att dessa blivit dagens förtryckare.
Vindens barn kan ses som en uppföljare till Sådan är socialismen (Timbro 1982) och är lika angelägen.

Käesoleva raamatu kirjutamise mõte tekkis esmakordselt kuuekümnendate aastate lõpul, kui ma olin raadio kultuurisaate «NB» toimetaja. Palju kaastööd, mis ma sain, olid läbi imbunud revolutsioonilisest piiratusest. Eriti, mis puudutas Castro võimu Kuubal, mida minu nägemuses ei iseloomustanud ainult sotsiaalsed reformid, vaid ka kommunistlike diktatuuridega alati kaasnevad vabadusekitsendused.
Mida rohkem ma lugesin Castro Kuubast, Stalini N. Liidust, Mao Hiinast ja teistest diktatuurirežiimidest, seda rohkem pani mind imestama, kui palju kuulsaid intellektuaale aastate vältel on esinenud nende režiimide poliitiliste propagandistidena, mille all nad ise iial ei oleks tahtnud elada.
Nii hakkasin süstemaatiliselt koguma materjali kaasajooksikluse ajaloo kohta.
Andres Küng