Juhan Jaik föddes i Sydestland 1899 och dog som flykting Sverige 1948.
Han var författare, journalist, medgrundare av den estniska författarskyddsföreningen, förste sekreterare för det första Estniska Bokåret 1935-36 och hade en hög befattning i utbildningsdepartementet. Han skrev också tal för flera ministrar och även för dåvarande presidenten Konstantin Päts.
1924 debuterade han med en samling dikter från 1918-22. Därefter utkom av hans hand bl.a. många novellsamlingar, romaner, barnböcker, teaterpjäser och reseskildringar.
Juhan Jaik forskade i gamla seder, kände utomordentligt väl till sin hemtrakts folk, flora och fauna som han beskrev på ett mästerligt sätt. För sin särpräglade stil har kallats för Estlands romantiske klassiker.
Föreliggande samling noveller blev hans sista bok, skriven i Sverige 1946, strax före hans alltför tidiga död. Det är anledningen att just den översatts till svenska. Berättelserna i boken tilldrar sig mellan världskrigen och är mustiga, hjärtliga, humoristiska, präglade av den vackra naturen och byromantiken i hans hemtrakt. Sedan Estlands självständighet 1991 har många av Jaiks böcker utkommit i nya upplagor i hans hemland.